SDHL Talks - Fanny Brolin

"Jag vill inte!" Skrek jag ut i gråt.

Mamma och pappa hade tryckt på mig den förbaskade kjolen igen. Vi skulle iväg på ett kalas och då skulle det vara fint, förstår ni. Helst av allt hade jag velat ha min Spiderman-dräkt på mig, som jag hade haft resterande delen av veckan. Redan i tidig ålder visste jag exakt vad jag gillade och ogillade, och jag gjorde det väldigt tydligt för alla i min omgivning också. Så fort jag fick börja bestämma själv, fanns inte ett enda plagg i min garderob som inte hade ett Spiderman-tryck på sig. Från det här fram till att jag sitter här med en spiderman tatuering på min arm och skriver detta sommarprat har det varit allt från upp och nedgångar, helt ärligt, nedgångar för det mesta men det har det varit värt. Det som varit konstant genom hela mitt liv är Hockeyn vilket självklart kommer vara den gemensamma nämnaren genom hela mitt sommarprat det kommer att berättas i kronologisk ordning med inslag av psykisk ohälsa, suicide och mobbning. Innan vi drar igång detta vill jag varna för triggande ämnen som de tidigare nämnda som orsakar stort mänskligt lidande bland människor i alla åldrar och samhällsgrupper. Mitt mål med detta sommarprat är att lyfta just dessa diskussioner ytterligare en nivå. Jag vill att det här blir en start på en relation till dessa ämnen, en relation som inte bara behöver vattnas och skördas lite hela tiden men utan också framför allt ställas i solljuset för att ens kunna börja växa och bli starkare.

Jag tänker ta chansen att prata om dessa tabubelagda ämnen men också gräset som faktiskt är grönare på andra sidan. Jag heter Fanny Brolin och det här är mitt sommarprat.

Låt - Heroes, Johnossi

Denna bestämda donna föddes den 16 oktober år 2000. En liten mörkhårig tjej som bara skrek och skrek, och som så småningom fick namnet Fanny – det var inte helt självklart för oss alla. På BB, när mina far- och morföräldrar kom på besök för första gången, var min mormor helt övertygad om att det var något som inte stod rätt till. Jag såg inte ut som alla andra på min mammas sida av släkten, men min farmor och farfar var stolta och sa: "Du är ju en Brolinare." Jag har alltid fått höra att jag är mycket lik min pappa, vilket jag stolt tar emot. Min pappa är min största förebild och har alltid varit det. Min mamma är min största trygghet, och tillsammans har de alltid satt mig och min lillasyster Frida i första rummet. Jag tror dock inte att det alltid har varit så lätt att hantera två extremt olika viljor – jag och min lillasyster är helt olika och har alltid varit det. Frida påminner till utseendet om mamma, men det är inte bara det som skiljer oss åt. Vi har också extremt olika intressen. Vår relation under uppväxten präglades av bråk till att man blir sams, bus, tjafs, samarbete, gosas, leka, kramas, lycka, osams igen, avundsjuka, retas och rivs men i grund och botten en stark SYSKONKÄRLEK.

Till skillnad från min lillasyster som är expert på att vara i nuet har det alltid bara funnits en riktning för mig – framåt. Redan vid 9 månaders ålder började jag gå. Jag hade inte tid att lära mig krypa ens. Jag hasade mig fram sittande på ett ben medan jag använde det andra för att få fart, tills jag till slut reste mig upp och började gå. Det blev också tydligt redan vid en tidig ålder att jag hade myror i brallan. Det är något som följer mig än idag, även om det kan vara problematiskt för min egen del nu var det nog ännu jobbigare för mina föräldrar då. Ett exempel som gav mina föräldrar tydliga tecken på vad jag skulle bli mig när jag växte upp, var när de lämnade mig ensam i vardagsrummet en stund. Jag tog chansen att gå fram till det prydliga furuskåpet som stod där i hörnet med mamma och pappas CD-skivor. Musik är något jag alltid har älskat, men det jag använde det till var att göra något jag älskar ännu mer – åka skridskor. Jag drog ut ett gäng CD-skivor och lade dem på parkettgolvet för att sedan ställa mig på dem och låtsas att jag åkte skridskor. Det var inte lika roligt för mamma och pappa nästa gång de skulle spela de skivorna – det blev lite av en remix, kan man säga.

Min pappa var den som introducerade mig till att åka skridskor så fort jag hade lärt mig att stå upp. Men det handlade inte bara om hockey – jag älskade allt med sport. Hockey, fotboll, friidrott, innebandy, tennis och bandy – ja, till och med bandy. Den kända myten om att hockeyspelare inte tycker om bandy – allt skulle testas. Men bandy valdes snabbt bort när vi på sportlovet fick blåbärssoppa och banan efter träningen. Det var inte min favorit då, men idag älskar jag att trycka i mig det efter ett träningspass.

Således var mina tidiga år präglade av starka preferenser, envisa steg framåt och ett brinnande intresse för sport. Jag visste redan då vad jag gillade, och det fanns ingen tvekan om att jag skulle fortsätta utforska mina passioner.

Under en senare tid ungefär kring mellanstadiet kom vissa sporter att bli mer intressanta än andra, det slutade med att jag spelade fotboll på sommaren och innebandy och hockey på vintern. All min tid gick åt att träna och skolan fick lite tid också men det var inget som jag självmant ville prioritera. Jag ville ju bara gå ut och spela fotboll på gräsmattan och stå å öva på passningar mot grannensstaket i timmar eller spela landhockey med killkompisarna som bodde på samma gata som oss. Var det så mycket begärt?

Idag känner jag en enorm tacksamhet att min mamma såg till att jag gjorde läxorna. Dealen var att om jag gjorde läxorna så fick jag åka på träningen. Min kreativa förmåga som jag är väldigt tacksam för och älskar att använda mig av än i dag kom på att jag kan ju faktiskt göra två saker samtidigt. Jag gick ner i källaren till mitt favoritrum, sport rummet, jag tror inte tanken var att det rummet skulle ha det syftet från början men det bara blev så, mamma och pappa hade ingen annan stans att göra sig av med all utrusning, bollar, puckar, innebandymål och klubbor. Där nere stod även mina rullskridskor, jag snörade på mig dem. Dum som man var snörade jag på mig dom innan jag hade gått upp för trappen men det gick bra ändå. Vad ska du göra sa mamma, du har ju läxor att göra. Det är exakt det jag ska göra svarade jag och log. Tog min svenska bok och började åka runt i vardagsrummet, runt i en 8, över till baklänges, höftöppningar samtidigt som jag läste min svenska bok. Min mamma himlade med ögonen, jag tror hon inte blev så förvånad direkt. Hemma var jag trygg men under mellanstadiet blev jag också mer och mer medveten om mobbning i skolan och jag insåg att det var svaret på att jag många gånger låg grubblande på nätterna, funderandes över varför jag inte var som alla andra tjejer. Jag kom då att bli mer och mer sårbar.

När man växer upp i en stad som Söderhamn med extrema normer om hur man skulle se ut och vara blev detta svårt för mig. På grund av mitt utseende, med kort hår och kläder som inte ansågs vara "tjejkläder", blev jag ett lätt ett mål för mobbarna. Det var en tuff tid och det påverkade verkligen mitt självförtroende och hur jag mådde. Min passion för idrott hjälpte mig omedvetet redan från tidig ålder med att stå upp för mig själv. Det var på rasterna jag fick glänsa när vi spelade landhockey eller fotboll. Jag möttes av respekt samtidigt som jag var sittandes ensam i matsalen många gånger gjorde att jag kände mig ännu mer ensam än vad jag redan var men det andra alternativet att sitta med de andra gjord det ännu värre det spädde på elden samtidigt som det kvävde den. Förnedrad, kränkt och missförstådd utanför planen blev konsekvensen av att vara sig själv, ingen borde behöva känna så.

Fram till högstadiet blev idrotten verkligen min fristad, en plats där jag kände mig trygg och där jag kunde vara mig själv utan att bli dömd. Den spelade en så stor roll i mitt liv och har haft en enorm påverkan på mig. Genom att engagera mig i olika idrotter kunde jag verkligen uttrycka mig själv, bygga upp mitt självförtroende och utveckla starka färdigheter. Och genom idrotten träffade jag också människor som var som jag, som förstod mig och som skapade en gemenskap och ett stöd som jag verkligen behövde under den tiden i mitt liv. 

Låt - Free, Cat Burns

In på högstadiet började mobbningen tränga sig in på idrotten också. Jag minns väldigt tydligt en specifik händelse när vi var på bortamatch med fotbollen i Delsbo, jag spelade med Norralas damlag och det hade verkligen gått bra för mig i fotbollen de senaste åren som gjorde att jag snabbt fick kliva upp i damlaget. Under matchen sitter det några killar längs med ena långsidan. De börjar skrika på mig ”det där är ju en kille, han får inte vara med ju” Mina lagkamrater sa till mig, skit i dom men jag kunde inte låta bli att ta åt mig, jag vart fly förbannad vilket till en början var ganska bra, jag ville visa dem motsatsen att jag visst hörde hemma här och därmed skulle prestera på toppnivå. Nästa halvlek blev orden ännu hårdare, ”jävla idiot” ”vad håller du på med” ”vem tror du att du är” – jag bröt ihop i gråt på planen, mina tränare hade inte något för dom stod på andra sidan planen. Jag klev av och förklarade för dem vad som hände och domaren såg detta. Han blåste av matchen och skickade bort killarna från planen. Vilket jag är evigt tacksam för men detta satte sina spår. Men här började jag också förstå att jag var bra på idrott det var därför folk var tvungen att trycka ner mig. Den trygga platsen inom idrottens värld övervägde till en början de människor man mötte i skolan och samhället i stort. Det visar verkligen hur en positiv miljö och ens passion kan fungera som en skyddande faktor och ge en möjlighet till personlig utveckling och självuppfyllelse. Men en liten del av mig efter den här händelsen började tveka på min atletiska förmåga.

Här började jag inse att min familj spelade en stor roll. Dom som alltid har stöttat mig och gett mig förutsättningar till allt som livet innebär. De introducerade mig för olika sporter och stöttade mig alltid i mina intressen. Det var tack vare deras stöd och uppmuntran som jag vågade vara mig själv, även om det innebar att bryta mot de traditionella normerna när det gäller utseende och klädsel för en flicka. Samtidigt vill jag betona att ens formande inte bara beror på den yttre miljön, utan också på ens egen inre styrka och egenskaper. Min starka tro på mig själv och min beslutsamhet att följa mina passioner, trots alla motgångar, gav mig många fördelar inom idrotten.

Det som hände mig i unga dagar har jag lärt mig att vända till en styrka för att senare komma till en tid då jag började inse själv att jag var gay. Detta var något som folk i min omgivning såg som självklart, men det var det inte för mig och det berodde på att jag aldrig hade brytt mig innan. Allt mitt fokus hade legat på idrott, jag sov till och med min favoritfotboll i sängen tillsammans med andra idrottsprylar som betydde mycket för mig. Det visar ganska tydligt vad mitt fokus låg på. Att komma ut som gay... det är något jag vet att för många är en stor grej, och ja för många kanske det är det, men jag tycker att det inte måste vara det. Bara för att samhällets normer säger att det är en biggi så behöver inte fallet vara så. För mig kändes det som att det nästan fanns en dold förväntan från samhället, en förväntan som sa att jag behövde göra ett statement av det hela. Hej jag heter Fanny och jag är gay. Jag gruvade mig för att berätta för mina föräldrar, och vad skulle alla andra i släkten säga? När jag berättade för mina föräldrar, just i den stunden när jag sa det så vart det alldeles tyst sen sa mamma, men det visste vi redan Fanny, det var inte så svårt att lista ut. En sten från mitt bröst föll i backen. Jaha, okej men då så då var det inget mer med det. Det här var ju lätt, sen finns det alltid folk som inte står bakom HBTQI+ men då får det stå för dom.. Ett färgstänk är ibland allt du behöver för att hitta din väg i livet. Låt aldrig någon annan ändra dina färger, måla aldrig om dina färger - dina färger är unika. Oavsett hur mycket skit folk kastar i ditt ansikte kom-ihåg att färgen genom dina ögon ska få skina oavsett vad andra tycker! Jag står bakom dig och dina färger.

I slutet av högstadiet stod jag inför valet av vilken idrott jag skulle satsa på. Hockey, fotboll, innebandy - Hockey, fotboll, innebandy - Hockey, fotboll, innebandy – ole dole doff, nästan lite så var det. Jag hade svårt att bestämma mig. Men ödet hade snart en avgörande roll att spela i mitt beslut. Ylva Martinsen skulle ta ut sitt lag till ungdoms-OS i Lillehammer 2016, och jag var fylld av spänning när jag satt längst bak i klassrummet under mattelektionen. Till sist kom beskedet. Jag hade blivit uttagen. Det kändes nästan overkligt. Ska jag verkligen göra det? Efter lektionen stannade jag kvar för att berätta för min lärare, Maritha, som fick tårar i ögonen och sa att jag var något alldeles unikt. Det var första gången jag såg det som något positivt att vara unik och annorlunda. Det var en tanke som jag alltid bar med mig.

Ungdoms-OS blev en succé, och vi tog guld. Att få bära den svenska trekronor-tröjan med ett A på bröstet var en stolthet jag aldrig tidigare hade känt. Det gjorde mitt val mellan idrotterna mycket enklare. Hockey, det måste bli hockey. Jag kunde inte sluta nu. Vi packade väskorna och begav oss mot hockeygymnasiet i Örnsköldsvik. Jag har alltid varit känslomänniska och det blev här tydligt hur mycket känslor jag hade kopplat till vårt hem i Söderhamn och de människor som fanns där när jag flyttade hemifrån. Men när jag väl var på plats var det bara att blicka framåt. Mitt mål var att ta mig in i damlaget i modo, och jag lyckades ganska snabbt när säsongen började. Jag spelade min första match i SDHL, och där kom prestationsångesten in i bilden. Jag tror att alla idrottare kan relatera till den känslan. Den tog bort glädjen ganska snabbt i min passion för hockeyn, detta kommer vi tillbaka till senare.

Samtidigt var skolan inte heller den bästa upplevelsen. Första dagen vid uppropet inne i aulan var jag mycket nervös. Jag kände inte en enda person där och var inte den mest sociala personen i rummet, kan tilläggas. När vårt program ropades upp av rektorn, reste sig 30 elever inklusive mig själv upp och följde med vår mentor till en korridor. Vi ställde oss längs väggar, och längst ner stod en äldre man med en lista i handen. Han ropade upp oss i bokstavsordning enligt våra efternamn. Fanny Brolin jag tog ett steg, jag stod längst bak i andra endan av korridoren, gick fram genom korridoren medan jag kunde höra hur alla viskade till varandra och stirrade. När jag väl kom fram, så sa den äldre mannan, nej Fanny sa jag, svar på tal sa jag, ja jag heter Fanny! Är du säker frågade han, jag hade där och då lust att spinga därifrån. Ja jag är väldigt säker. Det var nästan lite lustigt. Okej då sa han och hänvisade mig till fotografen som skulle ta bilderna. Ingen bra start på gymnasiet direkt.

Under tonåren genomgår vi en intensiv utvecklingsperiod, både fysiskt och psykiskt. Det är en tid då vi formar vår identitet och letar efter vår plats i världen. Samtidigt blir vi mer medvetna om vad andra tycker och tänker om oss. Osäkerhet och sökande efter identitet, behovet av att tillhöra en grupp, ökad självmedvetenhet, ökad känslighet för negativ feedback och socialt godkännande är vanliga faktorer under tonåren. Det är viktigt att komma ihåg att dessa faktorer är generella och att varje individ kan uppleva tonårens påverkan på olika sätt. Det är en period av upptäckt och lärande, där vi gradvis lär oss att balansera andras åsikter med vår egen självkänsla och autenticitet. Jag tror att dessa faktorer kan förklara varför jag valde att flytta tillbaka hem efter ett år i Örnsköldsvik. Jag hade ingen stadig grund att stå på där, och min mentalitet var inte tillräckligt stark för att stå upp för mig själv och inte låta sådana situationer som den första dagen i skolan påverka mig. Det var de inre konflikterna och osäkerheterna som jag inte alltid hade tillräckligt självförtroende för att hantera.

Flytten hem igen till mina föräldrar i Söderhamn var en stor lättnad. Jag började på teknikprogrammet på gymnasiet hemma istället och började spela i brynäs gymnasietiden kom att bli magiskt. Första året med brynäs var en lång process av att få mer och mer ansvar i laget på en resa mot att bli en spelare med en ledande roll. Andra året tog riktig fart och det skulle jag nog säga var den bästa säsongen jag gjort i hela mitt liv. Jag hade flow, tror alla kan relatera till hur det känns, allt bara flyter på. Inleder min första relation, kommer med i U18 landslaget, tar JVM silver, Tar studenten, flyttar ner till Gävle, trivs jättebra i staden och på mitt jobb, bor granne med min bästa kompis emma och lever loppan!

Vänta vänta - Såhär bra kan väl inte livet vara, eller?

Den här vågen skulle jag inte få leva på länge till

Låt - You will be found, Sam Smith

Den mörkaste perioden i mitt liv började med att komma ur en bubbla då jag inser att jag har blivit utsatt för psykisk misshandel, otrohet och på allt det kom pandemin och självhatet trängde sig på. Detta tog hårt på mitt självförtroende och hockeyn vart lidande av det, allt föll ner så djupt man kan komma. Hockey har varit min livräddare och svikit mig många gånger eller snarare jag har svikit hockeyn, här är det ett tydligt exempel på det. Min passion för hockeyn blev nästan som ett missbruk, jag sökte mig dit för att få bekräftelse. Precis som folk gör genom att röka eller andra saker så sökte jag något som i stunden gjorde att jag mådde bättre. Det slutade med att hockeyn var det enda som gav mig den yttrebekräftelsen som jag var ute efter ändå tills den inte gjorde det heller. Detta gjorde i sin tur att mitt mående blev enbart prestationsbaserat, om jag presterade bra och fick det bekräftat så mådde jag bra och om inte så mådde jag skit. Därav kommer vi tillbaka till prestationsångesten igen, det blev så viktigt att prestera att jag inte ens njöt längre, min passion försvann. Allt handlade om vad andra tyckte och inte vad jag mådde bra av. Det fanns en tunn linje mellan hockeyspelaren Fanny och privatpersonen Fanny tidigare men nu hadde det suddats ut helt. Det självhat och den bristande självuppfyllande känslan ledde till självmordstankar. Självskadebeteenden utvecklades, det gick så långt att vid ett tillfälle efter en kupp nere i Trollhättan som bestod av träningsmatcher inför säsongen vart det påtagligt. Efter en utav matcherna gick jag ut bakom ishallen och ställde mig och slog mot ett träd tills händerna var helt blodiga. Tankar som att jag var värd något, ingen vill ha mig, jag är sämst och jag kan inte spela hockey längre. Detta märkte mina tränare och meddelade mina föräldrar, de tyckte verkligen att jag skulle ta en paus från hockeyn men det skulle jag inte, vad skulle det då vara kvar av mig, inget! Jag lovade att det inte skulle hända igen. Jag tog ändå till mig det och bestämde mig för att söka hjälp en tid efteråt vilket jag är otroligt tacksam för idag. Vem vet hur det annars hade kunnat sluta.

I och med pandemin blev jag varslad från mitt jobb och där stod jag med en minimal inkomst och ett hjärta i bitar på golvet som skulle behöva plockas upp och sättas ihop. Jag måste ha ett jobb var det enda jag kunde tänka på och det var jag inte ensam om under pandemin, jag lyckades få ett jobb hemma i Söderhamn med det resulterade i att jag blev tvungen att pendla igen. Precis som jag hade gjort under gymnasietiden, och vill passa på att tacka mina föräldrar som hjälp mig med att skjutsat hämtat och pendlat två timmar fram och tillbaka på den urusla vägen mellan Söderhamn och Gävle! Tack!

Detta tog på krafterna och kombinationen av att jag hade en tillsvidare anställning och fina kollegor samt hjälp av en psykolog gjorde att jag vågade släppa taget om hockeyn som hade hamnat i helt fel spår. Detta var något som jag tror skulle ha underlättat om jag fått hjälp tidigare från hockeyn, det hade inte behövt gå så långt. Det borde finnas bättre hjälp från hockeyn med sådana här saker som psykisk ohälsa för jag tror och vet att det är väldigt vanligt, kanske inte att det går så långt som det gjorde för mig men att idrottare har svårt att skilja på prestation och privatperson. Dom dras ofta över samma kam.

Hockeyn var det jag trodde skulle fixa allt så jag kunde må bra igen. Det är ett ganska stort ansvar som inte alls resulterade i en hälsosam livsstil. Jag har alltid prioriterat hockeyn framför allt annat, nu var jag illa tvungen att tänka om. Nu förstår jag varför folk många gånger ifrågasatte mina prioriteringar. Missade födelsedagar och viktiga event. Det är enormt viktigt att förstå att man har ett liv utanför hockeyn också och att man kan skilja dom åt. Alla tycker inte att du är värdens sämsta människa om du gör en dålig match eller att du är värdens hjälte om du presterar bra. Ditt värde grundas inte på det. Skillnaden mellan liv och död ska inte behöva balanseras på en sådan tunn linje.

För mig började min återhämtnings resa med ett beslut, ett beslut om att släppa taget från det jag älskat mest, givit mest tid och mest passion. Hockeyn!! Men vem visste vad som skulle vänta runt hörnet. Att ge mig in i det vanliga livet var en utmaning, men jag fann det som verkligen betydde något för mig, idrott, familj, kärlek och inte minst livsglädje igen. Jag startade ett hockeylag för flickor hemma i Söderhamn, började med innebandy igen, träffade min fantastiska flickvän Ellen hon som är mitt i allt, flyttade ännu en gång hem till mina föräldrar och vår dåvarande hund Malte som bara blev 4 år gammal på grund av sjukdomar, den som alltid tröstat mig när det har varit tufft, vi älskar dig lillebror! Detta gav mig möjligheten att uppräcka min entreprenöriella sida på riktigt, och även få tid att utforska den mer än bara som en hobby, så vem vet vad som kommer här näst det kan bara framtiden veta.

Jag har lärt mig mycket från den perioden i mitt liv, vad gör mig lycklig och det baserar sig inte på att prestera eller göra andra lyckliga utan att ta hand om mig själv i första hand. Det var en lång resa för mig att nå den insikten men det svåraste har varit att leva som man lär. Det utmanas jag fortfarande av, men styrkan av att ta beslutet att sluta med hockey gav mig möjlighet att se hockeyn med nya ögon igen genom att träna yngre tjejer och se glädjen i deras ögon samt att jag tog tillfället i akt att åka ut till skolor och föreläsa om bland annat mobbning och idrott. Detta gav mig en nytändning, ännu en gång kom slumpen att avgöra.

Alexander Bröms kontaktade mig någon dag efter att denna tanke hade börjat växa på mig och det blev självklart att jag skulle spela hockey igen, den här gången i Leksands IF.

Låt - Man in the mirror, Keke Palmer

Den föregående säsongen startade kanske inte på det bästa möjliga sättet men redan där sattes min mentalitet på prov, jag tror inte jag hade kunnat återhämta mig från min hjärnskakning och komma tillbaka ännu starkare om det inte hade varit för allt jag gått igenom under min uppväxt. Efter två månader är jag tillbaka på isen igen och det är roligare än någonsin med hockey. Åå vad jag har saknat detta, det är en obeskrivlig känsla.

Det gäller att ladda ner saker till hårddisken alltså vår hjärna hela tiden och sedan inte bara låta det ligga där på ett lager som bli dammigt till slut utan göra något med det. Just nu bor jag i Leksand och stormtrivs med både kompisar och tränare.

Jag stöter fortfarande på folk som tror att jag är en kille idag vilket är fine men när de ifrågasätter ännu en gång om jag är det och inte bara accepterar det då brinner det i knutarna för mig. Vid ett tillfälle när jag var ut på en klubb med mina kompisar så blev jag stoppad när jag var på väg in på damtoaletten. Jag kände en hand tog tag i min axel och drog mig bakåt precis när jag öppnade dörren för att gå in. Jag vänder mig om, där står en vakt. Det där är dam toan mumlar han fram, ja men jag är en tjej sa jag, han upprepade sig, nä det här är dam toan där borta är herrarnas och pekade bort i korridoren. Jag tog fram mitt leg och räckte fram det till honom, han nekade mig ännu en gång och fortsatte peka bortåt. Tillslut vart jag så arg och inombords ledsen att jag drog upp min skjorta och visade min topp och sa, tror du mig nu. Han vände sig om och gick iväg utan att säga ett enda ord. Kvällen slutade med att jag gick hem direkt efteråt, gråtandes kom jag hem till mamma och pappa. Mamma tog direkt och ringde till klubben och sen har vi inte sett den vakten nå mer. Bästa mamma.

Samma helg som detta hände hittade jag en lapp hemma hos mina föräldrar, där det stod såhär:

Föreställ dig hur det skulle vara för en person att varje dag vakna och känna sig misslyckad, oviktig och oönskad. Föreställ dig hur det skulle vara för en person att varje dag känna en obehaglig klump i magen som bara växer sig större och större. Föreställ dig hur det skulle vara för en person att känna rädsla för att prata, skratta och vara bland människor. Ja en rädsla för att vara sig själv. Föreställ dig hur det skulle vara om denna person var du. Det var jag!

Detta läser jag på insidan av min garderobsdörr når jag återvänder hem för att hälsa på mina föräldrar. Jag känner plötsligt den växande klumpen i magen som bara växer sig större och större. Jag dras genast tillbaka till den osäkra Fanny. Obehagliga känslor dras upp igen. Samtidigt som jag tycker lite synd om den lilla Fanny som skrev detta vid 15 års ålder. Jag är idag stolt över mig själv och allt jag tagit mig igenom. Och samtligt när jag till slut distanserar mig till känslorna efter en stund känner jag tacksamhet att jag står är idag och inte valde att ge upp. Samtligt som jag läser det som står längs ner på lappen ”var snäll mot varandra och behandla andra som du vill bli behandlad själv.” det kom att bli det viktigaste jag någonsin skrivit – detta kom att bli min styrka på senare dagar, det jag inte visste då som jag är helt övertygad om idag är att detta gäller gentemot mig själv också. Att vara snäll mot sig själv är det viktigaste för att kunna vara snäll mot andra också.

Precis som detta sommarprat har det lättsamma från barnsben blivit till tyngre med åren. Jag antar att det är det som gör oss starka till slut.

Tillbaka i tiden

Dagar som blir till veckor

Veckor som blir till månader

Månader som blir till år

Och år som lämnat en massa sår

Idag en hel del läkta ärr som har försvunnit med tiden och lämnat en styrka (ett tjockare skinn) som vi endast kan få av att gå igenom alla dessa sår.

I början sa jag att det här var en början på en relation, men detta är inte slutet av relationen det är mer som en paus, ni får lyssna på andra sommarprat nu, skämt å sido, men jag vill att ni fortsätter prata om dessa tabubelagda ämnen som mobbning, psykisk ohälsa och suicid. Tack för att ni lyssnade på mitt sommarprat, på återseende!

Fridens rivaler 

Låt - Andas in andas ut, Thomas Stenström