SDHL Talks - Vilma Nilsson

Det var hösten 2015. Jag hade kommit hem från en innebandymatch och var både ledsen och arg. För jag hade inte spelat en minut. Hela matchen satt jag på bänken. I innebandylaget som jag spelade i hade vi många bra och talangfulla spelare, där några av dem spelar i SSL idag. Så konkurrensen var hård. Tidigare under samma vecka hade jag inte varit på alla innebandyträningar, då några av dem krockade med hockeyträningarna, och det fick sina konsekvenser. Spelarna som var på flest träningar och som också var bäst fick spela mest. Det var inte jag. Istället satt jag där på bänken och undrade vad jag gjorde där. För jag hade ju kunnat vara på hockeyträningen istället. Det var väl också där jag insåg att det var dags att välja, innebandy eller hockey. Vad jag valde kan ni nog lista ut i och med att jag sitter här. Mitt namn är Vilma Nilsson och det här är mitt sommarprat. Min historia känns rätt liten i jämförelse med tidigare sommarpratare som Emmy Alasalmi, Erica Udén Johansson och Sabina Küller. Tre underbara personer med otroliga karriärer, som jag har fått äran att lära känna här i AIK. Men jag ska ge det ett försök i alla fall.

Good Life – One republic

I mars 2002 föddes jag på Norrlands universitetssjukhus. Tills att jag var 16 år bodde jag i Umeå tillsammans med min fyra år äldre storebror Victor och mina föräldrar, Jenny och Patric. Min barndom bestod av en hel del bus och äventyr. Kanske har det och göra med att Pippi Långstrump var min stora idol. Hennes filmer och låt gick varmt hemma hos oss. Mamma kunde hitta mig ståendes på vardagsrumsbordet och när hon frågade vad jag höll på med svarade jag bara ”Pippi gör så här”. Jag var heller inte gammal, kanske 7 år, när jag rymde från mina föräldrar på ett fotbollsfält utanför centrum i Piteå. Aldrig hade väl mamma och pappa trott att jag skulle kunna hitta tillbaka till lägenheten som låg en lång och krokig väg bort från fältet. Men där stod jag, nöjd och väntade på dem. Jag var nog i ungefär samma ålder när jag i ”smyg” klippte en familjekompis hund i pälsen. Vet inte hur jag trodde att jag skulle komma undan, då luggen på stackars Burre var helt ojämn och hackig. Detta är saker jag kan få höra än idag. Vi skrattar nog lika mycket varje gång och undrar var jag fick alla idéer ifrån. Men det var så här jag var. En liten tjej med bus i blicken och pippilotterna på sned.

När jag pratar om min barndom kan jag inte glömma att nämna min farmor och farfar heller. För mycket av min barndom har kretsat kring dem. Alla somrar som jag sprungit runt på gården på Grubbevägen och lekt med mina tremänningar som bodde alldeles intill. Alla jular som jag spenderat i deras hus där farmor hade fyllt ett helt långt matbord med julmat. Alla gånger jag har fått hänga hos dem när jag varit sjuk, vilket för övrigt var rena drömmen. Jag fick välja vad vi skulle äta, oftast blev det pannkakor eller makaroner och korv. Jag fick följa med farfar och mata ankorna med tunnbröd. Jag fick se film och äta sockerkaka med farmor. Ibland undrar jag hur sjuk jag verkligen var, eller om det mer var så att jag bara ville hänga med farmor och farfar. För både mig och min storebror och mina två äldre kusiner, så har farmor och farfar verkligen gjort allt. När jag gick i grundskolan och hade mycket träningar, ibland två per dag, så ställde farfar ofta upp och skjutsade mig dagar när mamma och pappa var på jobbet. Ibland kunde han även hämta upp några av mina kompisar som spelade i samma lag innan han plockade upp mig. Under en tid så idrottade vi alla fyra kusiner och då hade farmor och farfar att göra kan jag säga…. Fotboll, innebandy och hockey, alltid var det något. Men de älskade det. Att få hjälpa sina barnbarn. Allt för att vi skulle ha det så bra som möjligt. 

Yellow- Cold play

Nog om min barndom. Min hockeykarriär började på skridskoskolan när jag var drygt fem år gammal. Det blev ganska naturligt för mig att testa det då min storebror också spelade. Efter skridskoskolan gick jag över till att spela med killar och flicklaget i Björklöven. Jag hade sett andra äldre tjejer göra så och då ville jag göra likadant. Samtidigt spelade jag innebandy i Sandåkern och även fotboll i samma klubb på sommaren, så det krävdes en hel del planering för att få allt att gå ihop. I pojklaget var jag för det mesta inte ensam som tjej. Ett tag tror jag vi var fem tjejer. På så sätt blev det lättare att spela med killar när vi hade varandra. Men sedan när jag blev lite äldre blev det tuffare. Jag var faktiskt nära på att sluta med hockey ett tag. Tilde och Elin, två av mina bästa vänner, som jag också spelade i samma innebandy- och fotbollslag med, valde att sluta med hockeyn för att kunna satsa på innebandyn. Då började tankarna hos mig också snurra. Skulle jag också sluta? Eller vad skulle jag göra? Vad ville jag? Sanningen var att jag inte riktigt visste vad jag ville. Jag hade många av mina jämnåriga kompisar, som jag också gick skolan med, i innebandy- och fotbollslaget, så på så sätt ville jag fortsätta med innebandyn.

Utöver det så var det här också en period då jag inte riktigt tyckte att hockey var så kul. Det bottnade nog främst i att jag rent ut sagt kände mig dålig i jämförelse med många av killarna. Det var inte så att de var taskiga mot mig, för de flesta var väldigt schyssta. Inte heller var de så att tränarna gjorde skillnad på mig som tjej eller behandlade mig annorlunda. Utan det var mer så att jag kände att flera av dem var mycket bättre, starkare och större än lilla mig, vilket gjorde att mitt självförtroende dalade rätt rejält. Jag började växa väldigt sent samtidigt som de runt om mig drog iväg i både längd och muskler. Så det var rätt tufft. Mycket av det hade nog att göra med att min relation till mat inte var så bra. Jag hade en ganska lång period då jag inte var så förtjust i mat överlag. Det var flera gånger som mamma kunde hitta nästintill orörda matlådor, frukter och mellis i min ryggsäck efter matcher eller cuper.

Jag hade intalat mig själv att jag inte hann äta, vilket var rent skitsnack ärligt talat. För jag hade så mycket tid. Sanningen var den att jag kände sådan stress och press över att jag skulle missa något eller att jag inte skulle hinna i tid, att maten blev bortprioriterad. Det kunde gälla träning, match, kompishäng, ja allt. Jag var tvungen att hela tiden vara i tid och fick absolut inte missa något, hellre 30 min tidig än 30 min sen tänkte jag alltid. För vad skulle alla andra tänka om jag dök upp sent? Allt skulle vara perfekt och självsäkerheten var inte den bästa. Tillslut fick mina föräldrar nog och vi tog hjälp innan det gick för långt. Egentligen fick jag höra samma sak som mamma och pappa tidigare hade sagt till mig, enda skillnaden var att jag lyssnade den här gången. Någonstans tror jag att detta var en väckarklocka hos mig. Att jag liksom insåg att jag inte kunde hålla på så här. För det var inte hälsosamt. Efter detta så blev det bättre. Problemen med stress satt kvar en del tills det att jag beslutade mig för att sluta med innebandy och fotboll och bara kunde fokusera på hockey. För det blev så tillslut. Jag valde att fortsätta med hockeyn och ge det ett försök till, mycket tack vare mina föräldrar som supportade mig att jag skulle göra det som jag själv ville och inte gå efter alla andra. Men också tack vare Selina och Linnéa som även dem spelade kvar med killarna. Som ett år äldre tog de hand om lilla mig och det är jag väldigt tacksam för.

Något som jag också är väldigt tacksam över och som också bidrog till att jag fortsatte med hockeyn var Stålbucklan, som det då hette, och Björklövens damlag. För det gav mig ett nytt perspektiv. Jag hade mest spelat med killar tidigare och inte riktigt upplevt samma lagsammanhållning som fanns i innebandylaget och fotbollslaget där alla var tjejer. Men nu fick jag ju verkligen känna på den och även se att det fanns många tjejer som också spelade hockey. Det var någonstans här som jag började tycka att hockeyn var roligare igen och prioriterade det framför de andra två sporterna.

Att i Stålbucklan få tävla med och mot andra jämnåriga tjejer och samtidigt få ha förebilder och äldre spelare att se upp till i Björklövens damlag var guldvärt för mig. I damlaget kände jag mig väldigt välkommen, trots att några av dem var drygt 10 år äldre än 13 åriga lilla jag. Flera av dem blev som storasystrar för mig. Vore det inte för detta vet jag faktiskt inte om jag min hockeykarriär hade blivit så mycket längre. Men det blev den och det är jag väldigt glad för idag. Nu är hockey bland det bästa och roligaste jag vet. Även om det var ett tufft beslut att ta, att sluta med innebandyn och fotbollen och inte träffa många av mina närmsta vänner varje dag, så är jag glad att jag gav hockeyn en till chans och gjorde det som jag själv ville och inte vad alla andra gjorde. För om 13 åriga jag hade fått veta allt hockeyn skulle ge mig, alla människor jag skulle få träffa, alla nya vänner jag skulle få, platser jag skulle få besöka, att mitt nya hem skulle bli 60 mil hemifrån, ja då hade jag nog fått nypa mig själv i armen.

Dont Stop Believin- Journey

När jag gick sista året i grundskolan stod jag inför det beslut som skulle komma att bli det största och förmodligen bästa beslut jag hittills gjort i livet. Men inte visste jag det då. För beslutsångesten var hög. Hur skulle jag göra? Det var dags för mig att ansöka till gymnasiet. Jag ville kunna kombinera skolan och hockeyn på bästa sätt. Hemma i Umeå fanns inget NIU inom hockey för tjejer. Tråkigt för damlaget tycker jag. Jag har många gånger tänkt på hur bra damlag Björklöven skulle ha haft om alla unga tjejer som har gåtts miste om, istället hade prioriterats och hållits kvar. För mig var Björklöven inte ett av de två alternativ som jag valde mellan i slutändan, då de inte visade så stort intresse för att ha kvar mig och att sätta undan en plats från killarnas intagning.

Så i november åkte jag och mina föräldrar på roadtrip för att besöka de två hockeygymnasium som jag valde mellan. Jag ska inte sticka under stolen med att säga att jag tyckte att det var rätt jobbigt känslomässigt, då jag inte är en sådan som gillar förändringar. Bara tanken över att jag inte skulle gå i samma klass som min vän Elina, som jag hade gått i samma klass med från sexårs till nian, gjorde mig ledsen. Men ny stad, ny skola, ny klass, nytt lag och nya lagkompisar skulle det bli oavsett nu och då ville jag bara att det skulle kännas så bra som möjligt.

När vi hade kommit hem från vår lilla roadtrip söderut tog det inte så lång tid innan jag hade bestämt mig. Jag skulle tacka ja till AIK:s Hockeygymnasium och bege mig neråt i landet till huvudstaden. Jobbigast tyckte nog mamma att det var, att inte få ha mig hemma varje dag och att hennes yngsta skulle flytta hemifrån. Men lite lättare blev det nog när en av hennes bästa barndomsvänner, Jessica, sammanträffande nog också bodde i Solna. Jessica har varit guldvärd för mig och verkligen funnits där när det har krisat.

”Stockholm?!” fick jag höra många gånger när jag berättade för andra om mitt val och jag kan till viss del förstå förvåningen. Att som liten sextonåring flytta hemifrån till storstaden Stockholm var ett stort steg. Men samtidigt var det vad som kändes bäst för mig, både när det gällde skolan och hockeyn. Sedan var det ju inte heller till nackdel att resan hem till Umeå endast var en timmes flyg bort. Som mina föräldrar sa: ”Vad är det värsta som kan hända? Går det inte, så går det inte. Då är det ju bara att komma hem igen”. Såhär fem år senare kan jag väl säga att första magkänslan stämde rätt bra och att tanken på att flytta hem aldrig riktigt funnits där.

Att jag skulle trivas såhär bra och nu ha bott snart fem år i Stockholm, hade jag nog aldrig kunnat tro när jag flyttade ner hit och knappt kunde hitta till ishallen på cykel. Det var inte så länge sedan som jag hittade ett brev som vi hade fått i uppgift att skriva till oss själva första året på gymnasiet som vi sedan skulle öppna sista dagen i trean. Andra hade skrivit flera A4-papper långt. Mitt var inte ens en halv sida där det stod något i stil med ”Jag vill att jag ska ha gått ut med bra betyg, ha spelat JVM och tagit en ordinarie tröja i damlaget”. Det var det. Jag och mina föräldrar bara skrattade åt det när jag visade upp det på studentdagen. Dels för att det speglar mig som person ganska bra, men också för att jag lyckades uppfylla allt. Skolan gick väldigt bra att kombinera med hockeyn, trots att det fanns dagar då jag inte var där eller behövde gå tidigare. Mycket tack vare mina mentorer, Isak och Maria, som jag hade nära kontakt med under hela gymnasietiden och som hjälpte mig att få ihop allt i perioder då det var mycket både i skolan och med hockeyn.

Vidare till JVM, så är det utan tvekan det största jag har fått uppleva hittills i min karriär. Att få representera Sverige i ett mästerskap är inget jag någonsin kommer ta för givet. Idag kan jag nästan ångra lite att jag inte njöt mer än vad jag gjorde under turneringen. Men det blir väl lätt så. Att när du väl har tagit dig dit, så vill du också göra bra ifrån dig och bevisa att du förtjänar din plats. Tyvärr åkte vi ut redan i kvartsfinal, men jag är fortfarande stolt över att ha fått vara en del av gruppen som vi hade. Det är ett minne jag kommer bära med mig resten av livet.

Ytterligare något som jag är stolt över är att jag hittills har fått representera AIK i fem säsonger. Att få spela i en klubb med så mycket historia och så många lojala spelare som varit kulturbärare under så många år är få förunnat. Under dessa år är det två spelare som jag fått spela med under alla fem säsonger som förtjänar att nämnas - Johanna Lagus och Emma Eriksson. Två personer som jag kom ännu närmare under förra säsongen. Ibland undrar jag hur många timmar de har på sitt dygn egentligen. För sättet de har lyckats kombinera hockey på elitnivå med både jobb och universitetsstudier är otroligt. Jag tror liksom inte att ni kan förstå. Inte nog med att de är sjukt smarta, så är de även två otroliga karaktärer bakom det också. 

Länge leve vi – Ison & Fille

När jag kom hit till AIK var det inte bestämt på förhand att jag skulle få vara med och träna och spela en del matcher med SDHL-laget redan under min första säsong, utan jag skulle börja spela matcher med Division 1-laget och sedan skulle vi ta det därifrån. Timingen var rätt bra för mig, då damlaget och div1-laget tränade tillsammans första veckan jag hade flyttat hit. På så sätt fick jag från första början känna på vad som krävdes och samtidigt visa upp mig lite, för många hade nog inte en aning om vem jag var när jag kom hit och jag kände knappt någon.

Jag minns att jag var rätt nervös och hade stor respekt för legender som Sabina Küller och Lisa Johansson. Missförstå mig rätt, jag hade och har respekt för alla. Jag menar det var spelare som bland annat Emmy Alasalmi, Erica Udén Johansson och Line Bialik här då också, med minst dubbelt så långa meritlistor som jag. Men jag kommer ihåg att jag tyckte att just Sabbe och Lisa såg stenhårda ut. Men det tog inte lång tid innan jag insåg att personerna bakom var något annat. Båda två är bland de snällaste och mest lojala lagkamrater jag har haft. De två tillsammans med alla andra som var här när jag kom, är den absolut största anledningen till att jag trivts så bra här från dag ett.

Än idag är jag tacksam över att Jared, som då var huvudtränare och sportchef, såg mig och lät mig köra vidare med damlaget. Sedan har jag nog aldrig haft en tränare eller sportchef som har brytt sig så mycket om personen vid sidan av isen som honom. Vid tillfällen då jag var sjuk och inte kunde träna, kunde jag ibland få flera sms per dag om hur jag mådde och om det var något som jag behövde. Något som bör tilläggas är att han inte bara brydde sig så här om mig, utan även alla andra i laget. Detta reflekterade jag inte jättemycket över när han var här, utan det var mer under den gångna säsongen när han inte var kvar som jag insåg hur mycket han har gjort. Med våra grymma materialare, Benny och Rickard, var det samma sak. De gjorde verkligen allt för att vi spelare skulle ha det så bra som möjligt med de begränsade resurser som vi har och har haft. Förra säsongen var första säsongen som de inte var här och det märktes tydligt. En till som förtjänar att nämnas är Fredrik, som var tränare i division 1 laget när jag kom. Under mina första två år här gjorde han mycket för att jag skulle trivas. Efter sena träningar mitt i veckan eller bortamatcher med division 1, så skjutsade han hem mig. Detta underlättade väldigt mycket för mig, istället för att jag själv skulle försöka lösa att ta mig till Uppsala för att möta Almtuna en onsdagskväll mitt i skolveckan.

Som ni kanske förstår är det många i och runt damlaget som har betytt mycket för mig under min tid i AIK hittills och jag är glad över att jag vågade flytta ner hit. Samtidigt kan jag inte låta bli att känna att det är tråkigt att resultaten blivit som det har blivit senaste åren för oss. Bästa placeringen vi har haft senaste tre säsongerna är en åttondeplats och emellanåt har en del av glädjen bytts ut mot ren frustration. För jag tycker att spelarna i och personerna runt om damlaget som krigar varje dag förtjänar så mycket mer. Det finns eldsjälar i och runt klubben som har visat att de vill vara med och ta damlaget framåt. Allt ifrån sponsorer, då tänker jag främst på Järfälla Kök som verkligen visat betydelsefullt stöd för oss i damlaget, vidare till fystränare, kommunikatörer och funktionärer. Men som i allt annat krävs en synkad helhet för att det ska fungera och det är väl någonstans där som det har brustit. Nu hoppas jag att det som påbörjats är en start på något långsiktigt och hållbart. Att damlaget inte står efter nästa säsong och ska börja om på noll igen med ny ledning för tredje året i rad. För det tar mer energi än vad många tror. En sak jag vet med säkerhet i alla fall är att AIK och Conny har gjort en bra rekrytering i Emmy Alasalmi. För är det någon som vet vad AIK står för och någon som kan damhockey, så är det hon och det känns tryggt.

Sist men inte minst, skulle jag vilja nämna de som betyder och har betytt allra mest för mig som jag aldrig kommer kunna tacka nog. Min familj. Min mamma som är och har varit mitt största bollplank och som i mörkare och jobbigare perioder varit som en psykolog för mig, oavsett tid på dygnet. Min pappa som är minst lika pedant som jag själv och har lika hett temperament när det väl brinner till, men som också varit som en personlig materialare och nog min största hockeysupporter genom åren. Min storebror som jag är rätt lik, men samtidigt är så olik i personlighet. Han kan gå mig på nerverna ibland, men är det något så finns han alltid där som den snälla storebror han är och alltid varit. Utan er hade jag aldrig varit där jag är idag. Tack!

Och stort tack till er som tagit er tid att lyssna på mitt sommarprat. Hoppas ni får en grym sommar och att vi ses ute i någon ishall i vinter. Till dess, ta hand om er och glöm inte bort att ta lite ledighet i sommar!

The best – Tina Turner